Just nu vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska göra eller ta vägen. Allt är bara skit just nu. Inget blir ens i närheten av bra. Vi kanske ska göra som din mamma säger, skita i den här fucking resan. Just nu har jag ingen lust längre. Jag har slitit ihjäl mig. För vad? Ingenting! Jag lackar sönder. Du får ju i alla fall umgås med dina kompisar under dit ”långa” 3 veckors lov. För oss blir det nog inget. Men jag antar att dina kompisar förtjänar den tiden med dig mer än jag gör. Du hinner helt enkelt inte med vår resa. Du har för ont om tid. Jag som såg så framemot det här.
   Om det inte vore för din och dina kompisars långa Thailand resa så kanske.  Då kanske det skulle funkat. För enligt din mamma blir det för stressigt. Hon har nog rätt. Mammor har alltid rätt. Men jag vill ju. Jag vill så gärna. Men nu blir det nog inte så.
   Hela kvällen har jag gått och varit besviken. Jag som trodde att det skulle bli av. Jag har gråtit, samlat mig och åter gråtit. Det blir ju inte bättre utav att du inte är här, att du är flera timmar bort. Att du inte kan finnas här för mig när du behövs som mest.  Kom hem snart. Jag klarar inte det här! Jag mår bara dåligt precis hela tiden. Jag behöver dig vid min sida. Nu är vi på helt två skilda vägar, kluvna ifrån varandra. Snälla förstå det. Jag kan inte leva utan dig.

JAG ÄLSKAR DIG! <33