Det blev ingen 6 månaders process. Resan och den långa väntan tog slut igår kväll. Älsklingen ringde mig när han satt på tåget. Han var på väg hem. Han hade avbrutit sin militär tjänst. Han kom hem för att stanna. 
   Jag vet inte riktigt säkert varför han hoppade av.  Han saknade mig och jag honom. Men det avgjorde ju inte hans beslut. Jag vet att den främst orsaken var att detta inte passade honom. Det var inte hans grej. Teorin övertog praktiken. Utbildningen skulle dessutom ta 7,5 år istället för 3,5 år. Det är en väldigt stor skillnad. Om han inte ens tyckte det var kul nu efter ca 3 veckor, varför plåga sig igenom 7,5 år. Dessutom är lönen rätt kass. 
   Nej, jag förstår honom. Vad han än väljer att göra i livet kommer jag alltid att stå vid hans sida. Jag älskar honom och han mig. Vi finns för varandra och det är det enda som räknas. Med kärleken kommer man långt. Ljuset i tunnel har ännu inte slocknat.  Tiden går, och framtiden är närmre än vad man tror...